Race report – Fjord Xtreme Triathlon

 

Nu har det gått en vecka och jag har hunnit samla mina tankar lite.
Som jag hade väntat på den här dagen. Tio månader hade jag väntat tränat och tänkt, på en enda chans att försöka köra full distans på Triathlon. Det är ju lite min grej, att välja en sak och så gå ”all in” på det, eller så är det min simultanförmåga som gör att jag bara kan tänka på en sak i taget  ;)

Redan på torsdag bar det iväg, och det började ju inget vidare..
Klockan fem drog vi iväg, jag och Josefin, för att komma dit tidigt på dagen och kolla på miljön. När vi kommer till Mattmar så inser jag att mina egentillverkade energibollar, som är basen i mitt näringsintag på tävling, ligger kvar hemma i frysen….
Då brann det i huvet på Fredrik! Jag blev skitsur och vände, totalt döv för Josefins förklaringar att det var tur att jag kom på det i tid, jag ville ju vara arg!!
Där och då började hon visa att hon är världens bästa support för mig, hon står ut med mitt surande med ett stoiskt jämnmod tills det lugnat sig. När vi efter sju timmar kommer fram så har jag helt glömt att jag varit arg  :)

Framme i Eresfjord så checkar vi in på Meringdals camping, i kanske den minsta stuga jag bott i, men väldigt mysig. Omgivningen är så bedövande vacker och bergen är så otroligt höga.. särskilt när man vet att man ska springa uppför.
På kvällen börjar vi åka och kolla delar av cyklingen och löpningens slutdel. Inser att det är brant upp på Skjorta, som fjället heter, precis så brant som jag föreställt mig, inte brantare utan ganska precis som jag tänkt.
Vi åker hela cykelbanan på fredagen för att jag ska känna mig säker på navigeringen, den är småbackig, något så jävligt småbackig, precis det som jag tycker är jobbigast att cykla!!

Strax före tre hämtar vi ut nummerlappen och Josefins supportertröja, sen är det dags för Race meeting. Då får vi reda på lite ändringar, på grund av att det snöat på fjällen så kan vi inte gå i mål på toppen som tänkt, det är för mycket snö helt enkelt, målet blir nerflyttat till 1050 möh och vi får springa 4 km extra innan berget för att få till rätt distans. På grund av allt smältvatten i sjön var vattnet bara 11-12 grader, och vädret spåddes till 11 grader och ihållande regn så blev simmningen kortad till 2,1 km. Surt tyckte jag  :(  Men man får ta det som det kommer.

Sen började det fantastiska äventyret! Vi åkte till starten och käkade nygrillade burgare som Arrangören bjöd på, supergoda!! så otroligt inspirerande att sitta där med alla deltagare och prata lite med varandra. Spänningen och nervositeten blir liksom fysiskt påtaglig när man märker att alla kryper längre och längre in i sitt eget lilla rum av förväntan och ångest.
På kvällen fixade vi all, dricka i alla flaskor, dadelbollar på rätt ställe, alla kläder i ordning. Josefin tar med lugn och jämnmod hand om allt mitt yrande hit och dit om alla saker i oordning men så vips var det klart och klockan var nio, jag la mig och ställde klockan på 03:15, och hör och häpna så fick jag sova ganska bra.

Race Day!!!
Upp med klockan och in med gröten i truten, sen på med riktigt rävgiftskaffe, för att allt ska hinnas med innan start  ;)

14053720_10210271767378484_4956173802144485922_o

Allt är i ordning och jag tar på våtdräkten hemma i stugan, det är dimmigt grått och råkallt ute, tar med två flaskor varmvatten och åker till start. När vi kommer fram och jag kliver ur bilen och tittar ut över det mörka vattnet och bara tror att jag kan se bojen som ligger en kilometer bort, då kommer den! Den stora klumpen i magen och tankarna på hur jag ska kunna komma därifrån och slippa med hedern i behåll… Jag vill Inte, JAG VILL INTE!!!!!

Men hur det än är så yrar jag på och så är det bara minuter kvar, jag fyller våtdräkten med varmt vatten så den är helt full. Går fram till färjekajen och checkar in och sen är det försent. När man klivit över avspärrningen så är man på gång. Starten är tio meter ut i vattnet, vi får hoppa från kanten en minut innan och simma ut, jag hoppar i och det känns bra! Lite kallt, men bra. PANG!!! Starten går och vi ger oss iväg, 13 tokstollar i en iskall sjö.

Simningen är helt magisk! Det är ganska mörkt ute men vattnet är så oerhört klart. Jag hittar rytmen och inser att jag simmar bra i det här startfältet, ser David dra iväg, fast då visste jag inte vad han hette. Kör mitt vanliga mantra: De e jamna som drar.
Efter halva första sträckan kommer man nära land och att sväva fram över alla stora stenblock i det kristallklara vattnet var något helt otroligt.

13995653_10210271805539438_35653356753946734_o

Kommer upp som tvåa och känner mig pigg, lite stel i fingrar och fötter men inte frusen. Josefin har riggat allt och hjälper mig på med kläder och skor. Det känns som om det bara blixtrar till så tar jag cykeln och springer ut på vägen, helt i min bubbla och har ingen koll på vad som händer i T1, trampar iväg och nu har det börjat hällregna. Efter typ 8 km står Josefin vid vägen och flinar när hon säger:
- Du leder…….
Va????? Oj!
Sen spenderar jag de kommande femton milen med att undra varför dom aldrig kommer ikapp.
Josefin stannar med jämna mellanrum och langar dricka och peppar, hon är verkligen en klippa, bara att det här att få känna att jag inte är ensam.
Vid 35 km kvar så får jag punktering, det går jättebra att laga och jag får hjälp av en annan support som kommer före Josefin. Men det är 9 grader varmt och jag är väldigt blöt, jag blir kall och kommer aldrig riktigt igång igen, två stycken cyklar om mig sista biten in mot T2.
13957997_10210271721737343_2170852754722568443_o

När jag kommer in så känner jag mig lite kall (fast dom säger att jag skakade så att det var otäckt att se). Av med cykelskorna, på med löpdojorna. Hon är snabb som Blixten min support, går ut som tvåa.
David hinner snart ifatt, och vi hinner snart ikapp han som leder. Löpning är helt klart inte hans gren så vi drar iväg. Jag brukar vara stark på löpningen men David Fraser visar sig vara ännu vassare och på flacken mot byn drar han ifrån lite.
Allt känns bra fram till 28-30 km. Jag får support och peppning hela tiden av Josefin, men förr eller senare kommer svackan…

Men med hennes stöd och hjälp så lyckades jag ta mig igenom den.
Min enda tanke var: Kan det nån jävla gång bli så brant att jag får börja gå!!!! Och det blev det. Då är jag stark!
Köttade på upp mot Kanndalen 470 möh. Kommer fram och då har hon ställt fram mina terrängskor och är beredd, det enda som stör är någon kvinna som envisas med att vilja prata med mig, frågar hur jag mår och om jag ska byta om, om jag har kläder med mig… insåg sen att det var läkaren som skulle kolla om jag var okej…  :D
14067948_10210271800739318_2679938730734609190_o

Vi sticker iväg uppför berget, det är 600 hm kvar till mål och 2,5 km.
Josefin lägger sig före och drar, jag hör att vi är ganska nära ledaren men koncentrerar mig bara på att kliva så fort jag orkar och ligga i rygg på min ”hare” efter 40 min ser vi ledaren då är dom kanske 200 meter före och går precis i mål. Fortsätter upp och går i mål som tvåa!! Det är stort för mig att göra det.
Där uppe, i hällande regn bland molnen så gick jag i mål på min första fulldistanstävling, och jag gör det med känslan att jag visst hade kunnat gå ända till toppen om jag bara fått.

14088430_10210271722657366_244400605462833251_n

På en normal tävling så sätter man sig och äter lite och hämtar andan, men inte här, det var kallt och jag var blöt. En mugg kaffe bjöd man på ( kanske den godaste kopp jag druckit). Sen var det bara att skynda sig att byta till torra kläder, som man fick bära med sig själv upp;).
Sen var det till att börja traska de 600 höjdmetrarna tillbaka ner till bilen, det är coolt på riktigt det! :D

13987448_10210271795179179_5130400068731862972_o

Så här en vecka efteråt känner jag mig så stolt och glad, har tillåtit mig att gå omkring och pösa av stolthet inombords. Jag är stolt för att jag genomfört hela denna resa på mitt eget vis, jag har visat att det går att med enkla medel faktiskt lyckas ganska bra.
Jag har gjort detta med min första racercyckel, min första och enda hjälm, med skorna som följde med cykeln, en ny sadel ( som jag köpte på clas Ohlson) min första och enda våtdräkt. Sen är jag ju inte någon ungdom heller längre, så jag tycker mig ha visat att det går även om man är 45 år gammal  ;)
13987980_10210271803699392_6646032990334788787_o

Sammanfattningsvis, det här är ett av mitt livs största äventyr, att få göra det tillsammans med Josefin, kan inte nog poängtera att det inte går göra sånt här ensam, alla bilder jag delar från tävlingen så står hon bakom kameran, då förstår man att hon alltid är där.

13996125_10210271811019575_2352713074603269525_o

Hela arrangemanget är helt fantastiskt, tack så mycket för en riktig supertävling, jag hoppas verkligen att fler vågar komma och testa detta nästa år. Och tänk att jag vann en startplats….

Tänker avsluta med ett citat som jag läste här på FB någon gång

Jag stannar inte när jag är trött.
Jag stannar när jag är klar!!
Och nu är jag klar…ett tag….  ;)

/ Fredrik14068390_10210271845700442_5608348426060235378_o

 

 

 

 

 

 

 

 

No comments yet.

Kommentera